När brustna hjärtan läker

Nedanstående text är en fördjupad introduktion till sorg och sorgbearbetning.

Kunskapsbrist och känslomässig isolering
Att känna sorg efter en förlust är normalt och naturligt. Samtidigt saknar de flesta av oss kunskap om hur man genomför ett sorgearbete. Istället finns en rad myter kring sorg i vårt samhälle. De två främsta anledningarna till att smärtan efter en förlust förblir obearbetad är bristande kunskap och känslomässig isolering. I mitt arbete med att hjälpa sörjande möts jag dagligen av människor som, mer eller mindre förtvivlat, söker hjälp och råd om hur de ska bearbeta och förlösa sin sorg. De berättar om hur omgivningen vill vara till stöd och hjälp, men att släkt och vänner ofta verkar besvärade av deras reaktioner och inte riktigt vet vad de ska säga. I sådana möten blir det oerhört påtagligt att vi i vår kultur får lära oss mycket om hur vi skaffar oss saker – utbildning, arbete, hus och hem, vänner, partner, barn – men förvånansvärt lite kring hur vi gör när vi förlorar dem.

Alltför ofta leder omgivningens brist på kunskap till att den sörjande isoleras känslo- mässigt. Osäkerheten kring hur de ska bemötas kan göra att omgivningen efter ett tag slutar höra av sig eller undviker att tala om det som hänt. Att omvärlden undviker problemet upplevs som ytterligare en sorg. Många kan även känna sig missförstådda och börja ifrågasätta sina reaktioner. Ensamma med sin förlust brottas de med frågeställningen vad de ska göra för att få läkning och kunna gå vidare. Konventionen i vår kultur är att vi begraver sorgen inom oss, lägger locket på och låtsas må bra. Inte sällan leder detta till att de som drabbats av ett dödsfall eller annan förlust söker medicinsk hjälp för att dämpa sina sorgereaktioner. De kan också söka lättnad från sina symptom med hjälp av alkohol, sömntabletter, psykofarmaka eller andra flyktiga lösningar.
 

Vanliga sorgereaktioner
Även om det finns ett antal vanliga reaktioner är det viktigt att komma ihåg att sorge- reaktionerna är unika och skiljer sig åt från person till person. Man sörjer sin relation till det som gått förlorat, och eftersom alla relationer är unika så är all sorg unik. Det går därför inte att på förhand beskriva en normal sorgereaktion. Reaktionerna varierar över tiden hos varje enskild person. Sorg är inte en tidsbestämd process som sker i stadier eller faser, utan kan bäst beskrivas som ett flöde som böljar fram och tillbaka. Vanliga uttryck för sorgereaktioner är:

En känsla av bedövning. Det första som en sörjande brukar uppleva är en känsla av bedövning. Denna initiala reaktion beror på att det som hänt är alltför smärtsamt och omvälvande för att man ska kunna ta in och bearbeta det på en gång. Känslan av bedövning kan komma och gå under de första dagarna efter förlusten och variera i styrka.

Koncentrationssvårigheter. Sörjande tänker mycket på förlusten och kan därför ha svårt att minnas alldag­liga saker, ett problem kan vara att koncentrera sig. De kan berätta hur de går från ett rum till ett annat för att hämta något, men att de glömt vad de skulle hämta när de kommit fram. De kan också redogöra för hur de skadade sig eftersom de inte var riktigt närvarande när de hackade grönsaker eller körde bil.

Humörsvängningar. En typisk reaktion är att pendla snabbt mellan olika känslolägen. Från att ha varit ledsen kan den sörjande plötsligt känna sig upprymd. Känslorna är dessutom starka. Vanligt är att uppleva motstridiga känslor. Sörjande kan uppleva en lättnad över att en älskad anhörig inte längre lider av sin svåra sjukdom, samtidigt som de upplever en förtvivlan över att hon eller han inte längre är i livet.

Vredesutbrott. Utbrott av aggressivitet kan förekomma. Att vara taggig, lättstött och irritabel är inte ovanligt bland efterlevande, även om långtifrån alla reagerar med ilska. Ena stunden vill man ha många människor i närheten, nästa ögonblick stöter man bort allt och alla. Utbrotten beror på den psykiska anspänningen och upplevelsen av frustration kring det som hänt. Det är då viktigt att inte döma, utan att vara tolerant och visa förståelse. Det brukar i sin tur leda till att den under­liggande sorgen kommer fram.

Förändrade matvanor. Känslostormen påverkar även hungerkänslorna. Det kan leda till en brist på aptit eller en omåttlig glupskhet, vilka kan vara sätt att dämpa smärtan. Det förekommer att en sörjande pendlar mellan dessa ytterligheter.

Oregelbunden sömn. Sömnen kan påverkas av sorgen. En period med sömnsvårigheter kan följas av en annan period då man istället sover extremt mycket. Över tiden kan tillstånd av sömnbrist och sömnöverskott pendla fram och tillbaka. Medicinering och ångestdämpande medicin bör användas restriktivt eftersom det kan medföra att det normala sorgearbetet försenas.

Energiförlust. Tankar och känslor kring det som hänt slukar mycket energi. Sörjande berättar ofta om en väldig trötthet som inte går att sova bort. Den ursprungliga energin och livslusten finns helt enkelt inte, vilket i sig kan upplevas som en förlust.
 

Förluster som utlöser sorgereaktioner
Ofta förknippar vi sorg med dödsfall, men sorgereaktioner kan uppstå i samband en rad olika förluster. På Svenska Institutet för Sorgbearbetning har vi listat 45 olika förluster, som förutom dödsfall, kan orsaka sorg. Några exempel är:

• Skilsmässa och separation
• Sjukdom eller kroppsskada
• Arbetslöshet eller pensionering
• Äktenskapliga problem eller familjekonflikter
• Fysiska och sexuella kränkningar
• Mobbing
• Förlust av tillit och trygghet
• Finansiella och juridiska svårigheter
• Missbruk
• Husdjurs död
• Barnlöshet, missfall och abort

I stort sett alla större förändringar kan utlösa sorgereaktioner. Vi definierar därför sorg som en normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förändring av ett välkänt livsmönster. Definitionen hjälper oss att inte tänka kring sorg i termer av svart eller vitt, att inte värdera sörjandes personliga upplevelser. Med ett vidgat begrepp går det att inkludera alla människors sorg. Genom en sådan definition ges alla sörjande rätten att uttrycka sina känslor utan kulturell värdering. Ingen ska kunna ta ifrån någon hans eller hennes upplevelse av förlust.

Den oförlösta sorgens orsaker
Pionjärerna John W James och Russell Friedman har arbetat med sörjande sedan år 1977 och fram till idag personligen hjälpt fler än 25 000 sörjande. Samtidigt som James och Friedman har genomfört ett banbrytande arbete har de hela tiden fört anteckningar kring vad som hjälper och inte hjälper sörjande. Deras slutsats är att oförlöst sorg oftast beror på någonting okommunicerat av känslomässig natur. Att förlösa sorgen och få bestående läkning innebär därför att den sörjande behöver full­borda sin känslomässiga kommunikation.

Vad som avses med en fullbordad kommunikation blir därför av central betydelse. Genom åren har tre separata delar av kommunikationsprocessen utkristalliserats. De måste alla ingå för att sorgbearbetningen ska upplevas som fullbordad av oss människor.

1. Du ska verbalt rikta din kommunikation till motparten.
2. Du ska uppleva dig hörd av en levande människa – motparten eller någon annan.
3. Du ska slutföra kommunikationen med ett avsked.

De flesta av oss kommunicerar dagligen på detta sätt utan att vi tänker på det. Låt oss säga att du upp­täcker något du vill kommunicera till en god vän. I detta exempel står inte din vän framför dig, utan du ringer upp honom eller henne med hjälp av din mobiltelefon.

Anta att det är dålig mottagning så att du inte hör ifall det du säger uppfattas. Då för­flyttar du dig naturligtvis till en plats där mottagningen är bättre. Anta slutligen att du sagt allt det du vill säga, blivit hörd, men att samtalet bryts precis innan du hinner säga ”hej då!”. Vad gör du då? Troligen ringer du upp motparten igen och säger ”Vi var väl klara, jag skulle bara säga hej då. Hej då!”. När du sedan lägger på luren har alla tre delar av en fullbordad kommunikation ingått och du kan ”släppa taget” och gå vidare. Anta nu istället att samtalet bryts, inte för att det är dålig täckning, utan för att någon dör, för att vi skiljer oss eller för att kommunikationen bryts av någon annan anledning. Det är då normalt att gå igenom relationen och upptäcka saker som inte blivit sagda – eller upptäcka saker som vi önskat hade varit annorlunda, bättre eller som vi skulle velat ha mer av i relationen. Under sådana omständigheter: vem ringer vi då upp för att fullborda vår kommunikation så att vi kan gå vidare?

När motparten inte kan eller vill medverka
När motparten inte kan eller vill medverka väljer den sörjande ofta att tala om saken med någon annan. Detta är fullständigt normalt, men eftersom den sörjande inte riktar sig till motparten förblir kommunikationen ofullständig, vilket oftast resulterar i en tillfällig känsla av lättnad. Behovet av att fullborda kommunikationen kvarstår och förlusten kommer därför att fortsätta generera känslo­mässig energi och smärta. Det leder normalt till att den sörjande åter talar om förlusten för att få ytterligare lättnad. Förloppet upprepas om och om igen. På så sätt riskerar en efterlevande att fastna i ältande eller pockande på uppmärksamhet kring det som hänt.

Hur gör man när motparten inte kan eller vill medverka i en dialog? Detta illustreras bäst genom ett antal exempel på situationer där alla tre delarna av en fullbordad kommuni- kation ingår, men med den skillnaden att motparten och den som lyssnar inte är samma person. I dessa sammanhang fullbordas kommunikationer på ett indirekt sätt:

• Terapeutiska sammanhang: Gestaltterapi, familjekonstellationer, samt ”Resan”.
• Religiösa sammanhang: Likvaka i kombination med begravning, samt bikt.

I gestaltterapi används något som kallas för ”stolsövning”. Klienten talar då till en tom stol där en frånvarande motpart föreställs sitta. Terapeuten bekräftar med sin närvaro att kommunikationen äger rum och klienten avslutar med någon form av avsked. Därmed ingår de tre delarna av en full­bordad kommunikation med följden att klienten kan släppa taget och gå vidare. Ett annat målande exempel är gamla tiders likvaka, vilket föregick begravningen. Detta förekom­mer sällan i Sverige nu för tiden, men riten lever kvar i judisk tradition och i vissa kulturer kring Medelhavet. Under en likvaka ligger den döde under en svepning i en säng eller på ett bord. Släkt och vänner kommer över till den dödes gård. Man talar sedan inte om den döde, utan man riktar sig direkt till honom eller henne, samtidigt som släkt och vänner är vittnen till att kommunikationen äger rum. Först därefter äger begravningen rum där alla tar farväl. Med vad händer om likvakan tas bort, som man har gjort i Sverige idag, och bara begravningen behålls? Det vore som att upptäcka saker man vill säga till någon, men där det enda man kan göra är att ringa upp och säga ”hej då!”. Nu, när likvakan försvunnit, är risken stor att de anhöriga går ifrån begravningen och tycker att något känns ofullständigt.

Ett exempel på fullbordan
När jag redogjorde för hur fullbordade kommunikationer fungerar på en av mina utbildningar utbrast plötsligt en kvinna: ”Aha, det är därför!” Hon berättade därefter hur hon hade mist båda sina föräldrar. Först hade hennes mamma dött efter en tids sjukdom. Hon och hennes syster var tillsammans på sjukhuset och tog hand om sin mors döda kropp. De tillbringade över ett dygn tillsammans med sin döda mamma och talade då både med varandra och till sin mamma. Det hade varit både skratt och tårar och efter begravningen hade hon fått läkning och kunnat gå vidare. Ett par år senare dog hennes pappa oväntat. Hon hade befunnit sig utomlands och kom hem först till begravningen. Efter begravningen hade hon väntat sig samma läkning som i relationen men mamman, men istället fastnade hon i sin sorg över pappans död. Hon hade haft bra relationerna till båda föräldrarna, därför kunde hon inte förstå varför hon fastnade i ett ältande kring sitt förhållande till pappan. Först när hon gick utbildningen på institutet förstod hon att det berodde på att hon aldrig hade fått säga sitt efter hans död. Hon fullbordade därefter kommunikationen till pappan på vårt institut och fick läkning även i den relationen. Exemplet visar på hur viktigt det är att gå igenom en relation efter ett dödsfall eller annan förlust. Ofta upptäcker man då saker man önskat hade varit bättre, annorlunda eller sådant man skulle velat ha haft mer av. Detta behöver en sörjande fullborda innan hon eller han kan gå vidare.

Ett program för sorgbearbetning
Metoden Programmet för Sorgbearbetning har utvecklats av John W James och Russell Friedman. År 2010 hade drygt 15 000 handledare utbildats i metoden i USA och försiktiga beräkningar visar att dessa hjälpt fler än 600 000 sörjande. Metoden har även spritt sig till ett flertal länder runt om i världen. I Sverige utbildas årligen cirka 300 handledare av Svenska Institutet för Sorgbearbetning.

Programmet för Sorgbearbetning kan beskrivas som en kurs, eller som ett pedagogiskt program, med terapeutiska effekter för kursdeltagarna. Metoden syftar till att deltagarna ska uppnå känslo­mässig läkning och försoning i sina relationer – utan motpartens medverkan. Den fungerar därför mycket väl vid dödsfall, men även då motparten inte vill eller kan medverka i en försoningsprocess. Under kursen får kursdeltagarna kunskap om hur de kan genomföra ett sorgearbete. Med stöd av en kursledare och andra deltagare genomför den sörjande därefter sitt eget sorgearbete.

I Programmet för Sorgbearbetning går man igenom hela relationen för att fullborda alla känslo­mässiga kommunikationer. Såväl de positiva sidorna av relationen som de till synes små händel­serna fångas upp. Oförlöst sorg behöver inte bara handla om stora smärtsamma händelser i en relation, den kan kännas lika smärtsam om du inte berättat om positiva upplevelser. Ansamlingen av ofullbordade kommunikationer leder till en känsla av frånvaro och brist. Genom olika övningar identifieras tankar, känslor och brustna drömmar som den sörjande har kring relationen. Ett par exempel:

• Förlustdiagram. I denna övning går den sörjande igenom sitt liv för att identifiera alla sina tidigare förluster. Den förlust som idag hindrar och begränsar mest urskiljs. Efter övningen väljer nästan hälften av deltagarna att bearbeta en annan relation än den de ursprungligen sökte hjälp för.
• Relationsdiagram. Här utforskar den sörjande den relation som hon eller han känner är mest begränsande. Det kan vara en relation till en levande eller död person.
• Läkande faktorer. Med detta avses att man identifierar de tankar och känslor som inte blivit full­bordade. Det inkluderar ursäkter för egna misstag och förlåtelser för motpartens tillkorta­kom­manden. Även andra positiva och negativa upplevelser, samt brustna drömmar, förhoppningar och förväntningar identifieras.
• Fullbordansbrev. I övningen formuleras det som inte blivit sagt och som identifierades i den förra övningen. Den här gången sker det genom ett brev till motparten.
• Brevuppläsning. I denna avslutande övning fullbordas den känslomässiga kommunikationen genom att den sörjande läser upp sitt fullbordansbrev. Det ska vara riktat till motparten, ska höras av en annan person, samt avslutas med ett avsked till smärtan och allt det som var ofullständigt.

Efter brevuppläsningen kan det ta ett par veckor innan allt faller på plats, men normalt upplever den sörjande en positiv förändring redan efter ett par dagar. Trots att jag personligen hjälpt hundratals sörjande förvånas och fascineras jag fortfarande av de snabba och genomgripande resultat de här ganska enkla övningarna kan ge.

Förlåtelse – ett centralt och misstolkat begrepp
Sorgbearbetning handlar – utöver fullbordan av kommunikationer – även om accepterande av och försoning med det som hänt. Detta blir särskilt tydligt när smärtsamma händelser har inträffat i de relationer som bearbetas. När jag på mina kurser börjar tala om behovet av förlåtelse uppstår ofta en mängd spontana protester. Förlåtelse är nämligen ett av våra mest missförstådda begrepp. De flesta verkar tolka begreppet förlåtelse som att man ska tycka om den man förlåter, att man ska vilja träffa personen igen, att man ska tycka att det som hände inte var så farligt, eller att man ska förlåta för den andres skull. Utifrån den uppfattningen är det naturligt att inte vilja förlåta någon. Som tur är kräver verklig förlåtelse ingenting av detta. Förlåtelse handlar istället enbart om dig, om dina tankar och dina känslor kring det du har varit med om. Förlåtelse innebär att du ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Det handl­ar om ett accepterande av det som skett, vilket ger frid i sinnet.

Känslan av ilska och bitterhet kommer från upplevelsen av att bli skadad. För att förändra den känslan behöver vi en ny upplevelse av försoning. Att förlåta är den handling som åstadkommer detta. Ofta tror vi att vi saknar förmåga att förlåta för att vi inte vill förlåta, men att förlåta är en handling och inte en känsla. Jag brukar förklara vad jag menar med exemplet att vara för trött för att orka borsta tänderna. Vi borstar oftast ändå tänderna för att vi vet att det känns bättre efteråt. Samma sak är det med förlåtelser – först kommer själva handlingen, sedan upplevelsen av att må bättre. Om vi ska vänta på lusten att förlåta innan vi går till handling och förlåter, kommer vi att få vänta för evigt. Genom att förlåta motparten gör vi oss inte beroende av att den som skadat oss kommer till insikt och ber oss om förlåtelse. Istället frigör vi oss själva genom att ”låta före”. Att förlåta innebär rent praktiskt – som med all sorgbearbetning – att man verbaliserar sin förlåtelse och riktar den till motparten, blir hörd av en annan människa, samt avslutar kommunikationen med ett avsked. Den formulering vi brukar använda oss av är: ”Jag bekräftar att det du gjorde skadade mig, men jag tänker inte längre låta minnet av detta fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri.” När vi förlåtit upplever vi en befrielse från ilska och bitterhet. Eller, om du hellre vill, du för­sonas med dig själv och dina upplevelser.

Resultat av sorgbearbetning
Utöver märkbart positiva effekter på de vanliga sorgereaktionerna nedstämdhet, energiförlust och koncentrationssvårigheter, leder sorgbearbetningen vanligtvis ett antal konkreta resultat:

• Accepterande och försoning. Sorgbearbetningen hjälper den sörjande att acceptera förlustens realitet, vilket utmynnar i en försoning.
• Känslomässig läkning. Metoden hjälper den sörjande att arbeta sig igenom sorgens smärta, vilket leder till känslomässig läkning för den sörjande.
• Ny känslomässig relation. Genom att fullborda det som var ofullständigt utvecklas en ny känslo­mässig relation till det förlorade; en relation som baseras på tacksamhet, kärlek och saknad. Denna känslomässiga omplacering gör det möjligt att släppa taget och gå vidare i livet.
• Återvunnen energi och livslust. Då den efterlevande efter sorgbearbetningen får tillgång till sina minnen igen, utan att de blir smärtsamma, återvänder i många fall den ursprungliga energin och livslusten.

Sammantaget blir resultatet ofta en stark känsla av lättnad och en förnyad närvaro, eftersom sorgen inte längre ligger kvar och pockar på uppmärksamhet. Ett indirekt resultat som kursdeltagarna berättar om är att de får en öppnare relation till sig själv och andra. När de gett uttryck för sitt innersta, och blivit respekterade, blir de ärligare och sannare; helt enkelt mindre rädda. Genom att ha fått ta del av andras erfarenheter utvecklar de även egen tolerans och förståelse.

Att möta människor i sorg
Grunden i att möta sörjande är att behandla sorg som en naturlig känslomässig reaktion. Det är inget fel på de sörjande och de behöver inte förändras eller tröstas. Uppmuntrande kommentarer och goda råd, trots att de sägs i all välmening, är oftast till liten hjälp. Däremot har sörjande ett behov av att uttrycka sig. De vill lätta sitt hjärta för någon som kan bevara ett förtroende och lyssna med värme. En undersökning från USA visar att mer än 98 procent av alla sörjande vill tala om omständlig­heterna kring förlusten. Det tragikomiska är att mer än 95 procent av omgivningen samtidigt tycker att det är bäst att inte tala om det som har hänt. Det beror ofta på att människor inte vet vad de ska säga eller är rädda för att ”riva upp gamla sår” eller ”få någon att gråta” Det är dock en obefogad rädsla, eftersom sorgen hela tiden finns närvarande hos den sörjande – oavsett om man talar om det eller inte. Med detta resonemang som utgångspunkt brukar jag möta en sörjande på följande sätt:

Fråga vad som har hänt. Eftersom de flesta vill prata om situationen frågar jag ”Vad är det som har hänt?”. Om jag redan vet ställer jag naturligtvis inte den frågan. Ett bra alternativ kan då vara att säga ”Jag hörde vad som har hänt!”, vilket sedan åtföljs av tystnad. Tystnaden ger personen ifråga tillfälle att återge vad som trycker honom eller henne.

Var ett hjärta med öron. När jag lyssnar brukar jag föreställa mig bilden av att vara ett hjärta med öron – utan mun! Jag ser till att vara här och nu och inte låta min uppmärk- samhet avledas. Ett bra sätt att behålla fokus är att fråga mig själv vem jag är där för
(den sörjande) och vad hon eller han försöker få mig att höra.

Erbjud en kram. Skulle den sörjande börja gråta erbjuder jag en kram. Kramen består av en omfam­ning utan klappar eller strykningar, eftersom aktiv beröring ofta hindrar känslor från att komma fram.

När den känslomässiga isoleringen är bruten öppnas en möjligheten att aktivt hjälpa den sörjande att genomföra ett sorgearbete utifrån den metod jag tidigare beskrivit.

Omgivningens reaktioner
Dessvärre bemöts sörjande alltför sällan på ett korrekt sätt. Istället bottnar omgivningens reaktio­ner ofta i okunskap och rädsla. Sörjande söker på ett naturligt och hälsosamt sätt stöd och hjälp från sin omgivning. Samtidigt saknar de flesta människor i en sörjandes närhet kuns­kap om hur man stödjer eller hjälper någon i sorg. Få människor har egen erfarenhet av framgångs­rik sorgbearbetning att dela med sig av. Istället reagerar omgivningens ofta på följande sätt:

• De vet inte vad de ska säga.
• De intellektualiserar och ger svårföljda råd.
• De lyssnar inte på de sörjande.
• De är rädda för sörjandes känslor.
• De vill inte tala om döden.
• De byter samtalsämne.

De vet inte vad de ska säga. När jag talar med såväl anhöriga som professionella beskriver de hur de vill vara till hjälp och stöd, däremot vet de inte vad de ska säga eller göra. Okunskapen gör att omgiv­nin­gen inte sällan känner sig osäker och tafatt i mötet med den sörjande.

De intellektualiserar och ger råd som är svåra att efterleva. En rad efterlevande har berättat om hur omgiv­nin­gen försöker ge stöd och tröst, men där resultatet istället blir klichéartade kommentarer eller råd. Det kan vara uttryck som ”var inte ledsen, du ska se att det ordnar sig” eller ”glöm honom, han var ändå inte bra för dig”.  Hur saker ska ordna sig eller hur någon ska kunna glömma en viktig person redogör man däremot sällan för.

De lyssnar inte på de sörjande. Många har behov av att lätta sitt hjärta. Samtidigt behandlar omgivningen sorgen som ett problem som behöver lösas. Men sorg är inte ett intellektuellt dilemma. Uppmunt­ran och goda råd faller därför gärna platt till marken. Däremot behöver de sörjande bli hörda av en kärleksfull och närvarande medmänniska. Men istället för att lyssna till och bekräfta hans eller hennes känslor kan omgivningen vara upptagen med hur de ska kunna få någon att må bättre. Därmed missar man det som den sörjande försöker ge uttryck för, vilket gör att de istället känner sig missförstådda och känslomässigt isolerade.

De är rädda för sörjandes känslor. Vi är uppväxta i en kultur där det inte är riktigt accepterat att visa starka känslor offentligt. När en efterlevande ger uttryck för starka känslor kan det uppfattas som skrämmande för omgivningen. Dessutom smittar starka känslor. Alla känner till det gamla talesättet att ett skratt smittar, men hur ofta tänker vi på att sorg smittar? Vi blir helt enkelt berörda av andra människors känslor och det vi får höra. Vi påminns då om våra egna oförlösta sorger, som vi kanske kämpat för att hålla ifrån oss. Ibland tar till och med den egna sorgen överhand. Inte sällan berättar sörjande om det paradoxala i att de får trösta omgivningen!

De vill inte tala om döden. I mötet med en sörjande blir livets förgänglighet och dödens ofrånkomlighet oerhört påtaglig. Att bli påmind om att man själv kan drabbas känns skrämmande och omgiv­ningen kan därför välja att inte vilja tala om döden. Dessvärre lever vi sällan efter Astrid Lindgrens kloka devis: Man ska leva så att man blir vän med döden.

De byter samtalsämne. Kombinationen av att inte veta vad man ska säga och rädslan för stormiga uttryck gör att omgivningen tenderar att byta samtalsämne. Istället för att lyssna talar man om egna förluster – eller något helt annat, som arbetet eller nya bilen eller en planerad resa. En annan stra­tegi är undvikande. Det klassiska exemplet är när vänner och bekanta slutar höra av sig efter ett dödsfall eller går över på andra sidan gatan när de ser den sörjande komma gående.

Resultatet av omgivningens förhållningssätt är att indirekt uppmuntra den sörjande till att dölja och hålla tillbaka sina känslor. För att inte få oönskade råd, eller inte uppfattas som avvikande, låtsas de sörjande därför må bättre än de egentligen gör. Hur många tycker om när människor ljuger för dem, brukar jag fråga på mina föredrag? Sällan räcker någon upp handen. Sedan frågar jag hur många som ibland säger att de mår bra fast de egentligen inte gör det. Alla händer åker upp.

Myter om sorg
Eftersom vi har bristande kunskap om sorg och hur vi ska hantera förluster skapas lätt myter om detta ämne. Vanföreställningarna motverkar att sorgen läks eftersom de vilseleder eller distraherar den sörjande. De vanligaste missuppfattningarna om hur man bör hantera sorg är:

Var inte ledsen. Istället för att tillåta alla känslor – utan att värdera dem – uppfostras vi vanligen till att undertrycka negativa känslor. Den sörjandes känslor borde bejakas, men omgivningen ser ofta sorgen som ett problem och försöker förändra den sörjandes normala reaktioner. Intellektuella kommentarer i syfte att ge goda råd kring hur känslan ska kunna förändras är exempel på detta.

Var stark (för andras skull). Ofta uppmuntrar omgivningen en sörjande att vara stark och samlad genom kommentarer som ”du måste kämpa på och vara stark för barnens skull”. När locket sedan läggs på, och allt utåt sett verkar bra, ger man beröm i form av kommentarer som ”du som är så samlad och duktig kommer säkert att gå stärkt genom detta”. Genom att den sörjande härmed inte får uttrycka sin sorg på ett naturligt sätt skapas en inre konflikt som hämmar sorgeprocessen.

Sörj i ensamhet. Små barn söker gemenskap och närhet när de är ledsna, medan vuxna ofta isolerar sig. Vi uppfostrar våra barn till detta genom att säga ”gå till ditt rum om du ska gråta” eller ”stora pojkar gråter inte”. Som vuxen ersätts detta av ”kom tillbaka till jobbet när du mår bättre”. Ofta får anhöriga höra att de inte ska störa en sörjande med kommentarer som ”låt henne vara i fred ett tag” eller ”ge honom lite tid och utrymme”. Resultatet blir att de efterlevande drar sig undan och isoleras med sin sorg.

Ersätt förlusten. Kommentarer som ”var inte ledsen, vi köper en ny hund” eller ”förlorar du en står dig tusen åter” lär oss att ersätta det vi förlorat. Relationer är dock inte utbytbara utan behöver sörjas, man kan inte helt ersätta den gamla.

Håll dig sysselsatt. Detta råd innebär att någon ska aktivera sig. Genom positiv förstärkning från omgivningen när den sörjande går tillbaka till arbetet – eller kommentarer som ”det är viktigt att du håller igång” – uppmuntras den sörjande att distrahera sig. Distraktionen skjuter för stunden undan sorgen, men om det används som ett flyktbeteende hämmar det på lång sikt sorgearbetet.

Det räcker att prata om det som hänt. På institutet möts vi ofta av sörjande som säger ”om jag bara hade någon som kunde lyssna på mig”. Andra uttrycker motsatsen med meningar som ”jag är så trött på att älta det här, jag bara pratar och pratar, det känns som att jag drunknar i ord”. Det räcker sällan med att prata om det som hänt.

Det räcker att gråta ut. Ibland möts vi av sörjande som säger ”om jag bara kunde gråta ut, men det kommer inga tårar”. Andra säger ”jag är så trött på att gråta, jag bara gråter och gråter, jag känner mig som en urvriden svamp”. Detta visar att det finns en fixering kring tårar, men att det inte är tårarna som ger läkning.

Tiden läker alla sår. Denna myt skadar mest eftersom den leder till att de sörjande passiviseras istället för att aktivt söka läkning. Många har levt i illusionen att det ska bli bättre med tiden, men det blev egentligen värre. Sorgearbetet kräver tid. Det är dock inte tiden i sig som ger läkning, utan vad man fyller tiden med. Problemet är att de flesta av oss saknar kunskap om vad detta arbete innefattar.

Tillfälliga lättnader
En anhörigs död, en skilsmässa och andra större förluster producerar en enorm mängd känslo­mässig energi. Eftersom de flesta av oss har blivit felaktigt socialiserade att hantera sorgliga och smärtsamma känslor ända från tidig barndom saknar vi verktyg för bestående lättnad och läkning. Tvärtom uppmuntras vi, aktivt eller passivt, att använda tillfälliga lättnader för att döva smärta. En klichéartad berättelse illustrerar väl detta faktum. Ett litet barn kommer hem efter att ha blivit sårat av ett annat barn på lekplatsen. Mamman, pappan eller någon annan vårdnadshavare undrar vad som hänt. Barnet svarar med tårar i ögonen att ett av de andra barnen var elakt. ”Var inte ledsen, kom så tar vi en glass”, säger då den vuxne. Därmed lär sig barnet, från en viktig kunskaps­källa, den livslånga läxan att känslor kan hanteras med hjälp av mat. Då myterna om sorg inte ger någon vägledning till hur känslomässig läkning kan uppnås utvecklar den sörjande strategier för att få tillfällig lättnad. Bland annat visar en studie vid Sahlgrenska universitetssjukhuset från hösten 2005 att omkring 28 procent av alla änkor använde alkohol i ett försök att lindra sorgen (Westlander, 2005). Några exempel på beteenden som kan ha en negativ inverkan på människor i sorg:

• Alkohol och psykofarmaka
• Mat
• Arbete och träning
• Shopping
• Sex
• Ilska

Sådana beteenden blir skadliga först om man tar till dem av fel anledning. En kaka har ingen bestående inverkan på den känslomässiga smärta en förlust orsakat. Shopping kanske lindrar för stunden, men kan långsiktigt ha motsatt verkan – särskilt om shoppingrundan följs av ångest över alla pengar som spenderats. Gemensamt för samtliga dessa flyktvägar är att de tillfälligt förändrar sinnesstämningen, vilket skapar en illusion av förbättring. Men effekten är bara kortsiktig och det finns risk att beteendet snart upprepas och den sörjande kommer längre och längre från det sorgearbete dem behöver göra.

Ovanstående text är författad av Anders Magnusson.
 

När brustna hjärtan läker (PDF)