Åsas berättelse

Åsa Hellberg är coach och certifierad handledare i sorgbearbetning. Hon arbetar främst med personer som är utsatta för otrohet och sexmissbruk. I sitt arbete har den egna erfarenheten och intresset för relationer styrt mycket av inriktningen.

 

Casanovas Kvinna är Åsas sanna historia. Ärligt, osminkat och uppriktigt berättar hon om toppar och bottnar, om svarta djup och om hur man med hårt arbete och bra hjälp kan ta sig själv upp ur helvetet som bedragen. Nedanstående text är ett utdrag ur boken Casanovas Kvinna. Åsa skriver i kapitlet 
Sorg och Förlust om sin upplevelse när hon gick
vår Certifieringskurs i Sorgbearbetning.

 

 

Utdrag ur boken Casanovas Kvinna

Jag hade burit med mig det min terapeut sa om sorgbearbetning och att de kanske skulle vara någon för mig. Informationen på hemsidan var utförlig och jag fick ge henne rätt om att det kanske skulle kunna vara en del i min nya karriär att arbeta just med bearbetning av sorg. Redan i min sorgbearbetningsgrupp på kliniken hade jag förstått vad våra gamla obearbetade sorger gör med oss, hur de jagar oss år ut och år in, och hur de hindrar oss från att gå vidare i våra liv. Sorger förknippade med döden, men också skilsmässor och andra separationer. Det finns så mycket outtalat i våra förluster, så mycket vi ville ha sagt och helat.

Vi hade behövt förlåta, be om ursäkt och berätta om allt det fina. Det outsagda ligger kvar, ibland djupt begravt, men det finns där. Omedvetet styr det våra liv.

 

Lokalerna var mysiga, och det var uppdukat frukost i samlingsrummet. Jag var en av de första på plats, som vanligt, och jag satte mig med en kopp kaffe vid ett av borden. Snart började de andra kursdeltagarna strömma in, och till sist var vi sexton kvinnor och två män i rummet. Jag visste att vi skulle djupdyka i en egen sorg och bearbeta den och då det var ett öppensinnat gäng som hade samlats så började vi genast tala med varandra om sorg. Något hade hänt med mig under mina lediga (sjukskrivna och arbetslösa) åtta månader, det var som om en slussport hade öppnats. Jag var nu helt obesvärad med att prata om mitt medberoende till Jonas, och vid väldigt få tillfällen backade människor när jag sa som det var. Tvärtom blev de flesta nyfikna och i mer än ett fall kände de någon som ”säkert var sexmissbrukare.” Samtliga kände någon som var drabbad av alkoholism, och ämnet missbruk och medberoende var något som väldigt många var nyfikna på.



Jag hade under sommaren blivit avtackad på min gamla arbetsplats, och när min chef i sitt ”tal” till mig sa att jag var en bra människa började jag gråta för att jag blev så berörd. I mitt tacktal pratade jag inte om att det hade varit en sådan fantastisk arbetsplats, utan jag valde att berätta om vad jag ville göra med resten av mitt yrkesverksamma liv. Min fasad hade rämnat, och ur det kom en Lotta som säkert var ny för de flesta. Det var en strikt arbetsplats så till vida att sina privata bekymmer höll man hemma. Jag hade ingen som helst distans när jag tackade för uppvaktningen. Att jag grät gjorde mig ingenting, jag hade inte längre den spärren. Jag talade fritt ur hjärtat och om någon tog illa vid sig vet jag inte. Men många kom till mig efteråt och önskade mig lycka till. Några sa också att de visste att jag skulle lyckas i min nya roll och jag förstår det på sätt och vis.

 

När jag berättar brinner jag och troligtvis märks det även om jag är berörd när jag berättar. Kanske är det detta som gör att jag väljer att fortsätta? Jag påverkar med min historia och om mitt ”tal” berättas vidare når det kanske någon som verkligen behöver höra, någon som går igenom samma sak som jag?

 

Det dröjde inte länge innan jag hade berättat om min egen sorg och skälet till varför jag ville gå på just denna kurs. De andra vid bordet delade lika öppenhjärtligt med sig av sina erfarenheter av sorger och förluster. Det är fantastiskt vad en egen sanning gör för ett samtal, och för hur andra vågar öppna sig. Våra inledande samtal i samlingsrummet la en fin grund för det arbete vi sedan skulle göra i möteslokalen. Kursledaren Anders presenterade sig och berättade hur han själv hade kommit i kontakt med metoden sorgbearbetning efter att inte ha lyckats komma vidare efter sin mammas död några år tidigare. Han berättade om sitt liv för oss, och han satte tonen för vår kurs där och då. Efter hans egen presentation kunde ingen gömma sig och låtsas, alla kände vi att här vågade och här måste vi vara ärliga. Det var befriande. Alla våra sociala masker la vi utanför ingången och det var upp till oss om vi valde att ta på dem igen när vi gick därifrån. Våra arbetsuppgifter gjorde vi dels i den stora gruppen, men också i smågrupper om fyra personer. Vi gjorde förlustdiagram, relationsdiagram och skrev brev till dem som vi hade de svåraste relationerna till. Breven läste vi sedan upp i våra små grupper, och de som inte läste fick lyssna med öron på ett stort hjärta… utan mun. Vi grät, vi skrattade och vi sörjde med varandra. Vi fick lära oss vad man säger och vad man inte säger till den som sörjer. Vi delade med oss om de sanningar vi har fått oss till livs genom åren: ”Mister du en…”, ”Du får en ny hund…”, ”Du får nya kamrater…”, ”Var inte ledsen…”, ”Är du fortfarande ledsen, men nu borde ju…” Klyschor, allt detta som sägs i välmening men som inte ger någon som helst tröst. Öron på ett hjärta utan mun.

 

Bär vi medberoende på fler sorger än andra? Troligtvis inte, men många av oss har nog fokuserat på att trösta andra snarare än att ha tänkt på vår egen sorg. Jag vet att det har varit så för mig, särskilt i min relation till Jonas där hans sorg har varit det centrala. På kursen valde jag att sörja min relation, sörja den för att kunna lägga bakom mig det som har hänt. Jag kommer aldrig att glömma, men om jag kan bearbeta det så att det inte längre gör lika ont? I mitt brev till Jonas, som är det som avslutar min sorgbearbetning, så ber jag om ursäkt för alla de misstag jag har gjort, jag förlåter alla de misstag som han har gjort och jag tackar honom för allt det fina som jag har fått. När jag läser mitt brev för min lilla grupp gråter jag, jag gråter så att det är svårt att få fram orden. Min sorg är enorm, och jag har burit på så mycket som jag aldrig har låtit komma fram. Nu kommer allt, allt det onda, varje detalj. Känslan är att jag för första gången äger min egen sorg och jag delar med mig av den till andra. Jag är inte den starka som bär någon annan, jag är förtvivlad och så ofantligt ledsen över det som jag har tvingats gå igenom.

 

Sorgen är ren och befriad från andra känslor, den har sitt eget liv, och långsamt frigör jag mig ifrån den. Jag lämnar den där i rummet med mina nya vänner som vittnen. Det är bara där och då jag läser upp mitt brev. Jonas kommer aldrig att ta del av det. Det är min sorg och mitt brev, och det har ingenting med honom att göra. Jag tömmer ur mig allt det som har gjort så förbannat ont och jag gör det för att kunna gå befria mig själv från gamla smärtor. Lämna det som jag ändå aldrig kan göra något åt. Kommer det nya sorger i min relation är de nya, de läggs inte på det som har varit. Jag vet att jag har fler förluster som jag behöver sörja och som involverar andra än Jonas, men det arbetet kan jag göra på min kammare. Detta är ett handlingsprogram och kan utföras av vem som helst när som helst, men man behöver ett vittne när man läser upp sitt fullbordansbrev. Ett vittne som står helt fri från det som sägs i brevet. Ett vittne med öron på ett hjärta, utan mun…

 

Vi tar farväl av varandra i kurslokalen och de flesta av oss har redan anmält oss till den fördjupningskurs som kommer om ett halvår. Sorg är sorgligt, men också oerhört intressant.

 

Läs mer om Åsa Hellberg >>

Läs mer om boken Casanovas Kvinna >>