Svenska Institutet för Sorgbearbetning är ett utbildningsföretag vars verksamhetsidé är att ge människor tillgång till en metod för känslomässig läkning efter dödsfall, separationer och andra förluster. Vi hjälper människor i sorg, men utbildar även andra som möter sörjande. Vi anordnar dessutom uppdragsutbildningar åt bl.a. företag, kommuner och skolor. 

Vår metod är varken kognitivt eller psykodynamiskt inriktad, även om båda inriktningarna kan känna igen sig i delar av vårt arbetssätt. Dock känner även gestaltterapeuter, ”psykosyntesare” och andra inriktningar igen delar i det vi gör.

Jag skulle beskriva vårt arbetssätt som en pedagogisk metod med fokus på funktionell kunskap, eller som filosofen och pedagogen John Dewey uttryckte det – ”Learning by doing”. Metoden vi lär ut till sörjande och de som vill hjälpa sörjande bygger på mer än 30 års erfarenhet av vad som hjälper människor i sorg. Genom att behålla det som verkar hjälpa de flesta, samtidigt som vi tar bort det som inte verkar hjälpa, har en konkret metod för sorgbearbetning utvecklats över tiden. Det har lett till det fina resultatet att hela 96,5 % av våra kursdeltagare rekommenderar kursen till andra.

Ni kan göra vad ni vill med brevet - rama in det, bränn upp det eller något däremellan. Skicka bara inte det till motparten eller visa det för någon som är berörd av relationen. Alltså var lite varsam så att det inte hamnar i orätta händer, men bortsett från det så spelar det mindre roll.

Angående antidepressiva medicier så är det taget från boken Sorgerådgivning och sorgerådgivning av William Worden, professor vid Harvard Medical School (som vi ger ut och säljer via hemsidan). I boken skriver han bland annat:

Det finns ett antal olika faser i sorgeprocessen beroende på vem du frågar, t ex:

• Cullberg, Krisens fyra faser: Chockfas, Reaktionsfas, Bearbetningsfas, Nyorienteringsfas
• Lundmark, Sorgens fem faser: Chockfas, Kontrollfas, Reaktionsfas, Bearbetningsfas, Nyorienteringsfas
• Kübler-Ross, Döendes fem faser: Förnekelse, Ilska, Köpslående, Depression, Acceptans
• Parkes & Bowlby, Sörjandes fyra faser: Förlamning, Längtan, Upplösning och förtvivlan, Nyorientering
• Sanders, Sorgens fem faser: Chock, Medvetande om förlusten, Bevarande/Tillbakadragande, Läkande, Förnyelse
• Worden, Sörjandets fyra uppgifter: Att acceptera förlustens realitet, Att arbeta sig igenom sorgens smärta, Att anpassa sig till levnadsförhållanden då den döde saknas, Att känslomässig omplacera den avlidne och gå vidare i livet

Själv är jag tveksam till användandet av begreppet faser och stadier eftersom överlappning mellan stadierna är vanlig, faserna är sällan tydliga, de är inte alltid seriella, samt förmedlar en viss passivitet och tro att det handlar om att låta tiden gå. Jag tycker att det istället är bättre att tala om vad man konkret kan göra för att bearbeta och förlösa sin sorg, vilket även boken Sorgbearbetning som vi arbetar efter handlar om.

Det går inte att ge ett generellt svar, mer än:

1) när den sörjande känner sig redo

2) när den sörjande självmant frågar om det går att bearbeta eller om det är för tidigt (då är det inte det)

Normalt sett är det tidigare än vad omgivningen (och ibland även den sörjande) tror.

Människor som drabbas av en större och uppmärksammad förlust riskerar att mötas av två olika typer av olyckliga reaktioner. Den ena är när de sörjande få väldigt mycket uppmärksamhet av människor som berörs av det som har hänt. Omgivningen påverkas så starkt av det som hänt att de nästa tar över i mötet med den sörjande – att den sörjande får trösta omgivningen, vilket självklart är ganska befängt. Huvudregeln är att vara stödjande, men inte vara påträngande. Ett bra sätt att undvika att vara påträngande är att ställa sig frågan ”vem är jag där för och vad försöker de få mig att höra?”.

En annan vanlig reaktion är att omgivningen blir rädd och inte vet vad de ska säga. Vi får lära oss mycket om hur vi skaffar oss saker, men lite om hur vi hanterar förluster. Samtidigt är omgivningen ofta rädda för den sörjandes ibland starka känslomässiga reaktioner. Resultatet av okunskapen blir att människor undviker att ta kontakt. Det klassiska är att folk går över på andra sida gatan för att slippa ett möte. Vanligare är det att folk helt enkelt slutar att höra av sig eller undviker att alls tala om det som har hänt.

Andra har dock tur och får ett bra stöd av omgivningen. Detta stöd brukar dessvärre försvinna en tid efter begravningen. Omgivningen går tillbaka till sin vardag och har inte samma uthållighet som sorgen har.

Att ge enkla råd kring varje situation är svårt. Utbildningen vi har kring att möta och hjälpa människor i sorg är på fem heldagar och inkluderar dessutom för- och efterarbete. Detta forum räcker så klart inte riktigt till. Ett kort svar är att mycket beror på vilken relation du har med den sörjande eller den som dött. Ett tips är att identifiera var din relation ligger och sedan säga sanningen om den du har/hade en relation till. Om du känner den sörjande och det är sant för dig så skulle det kunna gå bra att skriva ett kort med texten ”Jag har hört om din förlust och är ledsen för din skull. Vill att du ska veta att jag tänker på dig.”. Eventuellt skickar du kortet med en liten blomma. Är du inte allt för avlägsen bekant, utan att du känner dem lite bättre så skulle jag även följa upp med ett telefonsamtal en tid efter begravningen.

Om det är så att du känner den som dog och det är sant för dig så skulle det kunna gå bra att skriva ett kort med texten ”Jag har hört vad som har hänt XX, vilket verkligen gjorde mig ledsen. Vill också att du ska veta att jag tänker på er anhöriga i denna svåra stund.”. Om du inte är allt för avlägsen bekant så skulle det även kunna gå bra att närvara vid begravningen, men jag skulle inte oombett följa upp med ett telefonsamtal efter begravningen.

Är du mer avlägset bekant till den döde/de anhöriga så kan du hur som helst skicka ett kort. Ditt textförslag ”jag tänker på dig” tycker jag låter utmärkt. Eventuellt med eller utan en enklare blomma. Skulle inte uppmuntra uppsökande kontakt utöver det. Däremot om ni springer på varandra så skulle jag kommentera det som har hänt, men vara lyhörd för det som den sörjande säger. Försök vara ”ett hjärta med öron, utan mun” (eller med en väldigt liten mun…).

Mer tips än så kan jag inte komma med utan ett personligt samtal. Om du bor i Stockholm skulle jag rekommendera dig att komma på ett av våra föredrag. Du kan även läsa boken ”Sorgbearbetning” som går att beställa på vår hemsida www.sorg.se.

Gruppformatet är alltid 12 tillfällen första gången du leder en grupp, vilket du kan göra en eller två gånger i veckan – därav 6 eller 12 veckor. Efter din första pilotgrupp kan du höra av dig till oss och även få ett gruppformat över 8 gånger, vilket följer samma upplägg som det individuella formatet. 12-gångersformatet är även efter första gången dock att föredra om du har en grupp om inte har gjort så mycket personligt arbete tidigare, om deltagarna varit med om en större förlust ganska nära inpå (under det senaste halvåret), om deltagarna är lite äldre (60+ år brukar ta lite längre tid på sig) eller om du har större smågrupper (5 deltagare i samma grupp). I dessa fall ger 12-gångersformatet ett bättre tempo.

Du kan utforma din egen verksamhet utifrån det du lär dig under kursen, men när det gäller att arbeta med vår metod så behöver du för att bevara och skydda metoden följa det kursmaterial som du får under kursen när du håller kurser i grupp eller enskilt.

Du väljer själv vilka arbetsuppgifter du väljer att jobba med, men som exempel arbetar jag själv med hjälp av metoden med att hjälpa sörjande efter alla typer av förluster, jag arbetar med rehabilitering av långtidssjukskrivna och utbildar kris- & beredskapsgrupper.

Certifieringskursen omfattar fem heldagar mellan klockan 09-17 förutom sista dagen då kursen slutar 09-15.

Workshopen omfattar tre dagar mellan 09-17 alla dagar

Alla typer av sorger kan bearbetas med hjälp av metoden och långt ifrån alla omfattar dödsfall. Grafen visar de förluster som deltagarna vanligtvis väljer att bearbeta.

Vilken förlust valde du att bearbeta?

Dödsfall	38 %
Föräldrarelation	27 %
Separation	16 %
Annan förlust*	19 %

*Exempel på andra förluster är egen eller andras sjukdom, utbrändhet, övergrepp, familjeproblem, brustna drömmar, tillits- och trygghetsförlust, barnlöshet/missfall/abort, missbruk, flytt- och livsstilsförändringar, mobbing, ekonomiska och juridiska svårigheter, arbetslöshet och pensionering, samt husdjurs död.